Kapitel 3

Stormande hav utan någon säker hamn i sikte. Det var så det hade sett ut ända sedan NN lämnade Stockholm för sex år sedan för att inveckla det skeende som tar människan i spiraler från foglighet mot det eviga ljuset, det skinande dunklet.

Självcensuren var förstås påträngande vid flertalet tillfällen och den kom från den blygsamhet inför sina egna prestationer som en ödmjuk och enkel man känner som en del av den miljö i vilken han växt upp. Länge och väl hade han iakttagit hur vänligheten mot honom var stor vartän han gick, en sorts lismande vänlighet som på en gång var varm och mycket hotfull.

När hjärnan var tom, eller rättare sagt känslorna svallade över utan några kanaler att rikta dem mot försattes han i ett paralyserat tillstånd.

Paus

Det försiggår hela tiden en kommunikation i mitt medvetande, instinkter säger en sak och förnuftet svarar med motargument. Ibland uppfyller de varandra och bildar en godtagbar syntes men nu hände det att jag svek det löfte jag givit mig själv och jag fick genast ta konsekvenserna av det. Jag hade känt känslan så många gånger förut, hur obehaget sprider sig i kroppen när det jag befarat visar sig vara verkligt. Om det ändå gick att vara olyckligt vetande hade allt varit en dans på rosor, men förr eller senare kommer allting fram även det som inte var menat att bli känt.. och då är det alltid något som dör inombords, när vetskapen om att ha levt bakom ljuset i en halvlögn som inte ens...

... och sen blev det ljusare. Det osade av gammalt stekfett och lukten skulle länge komma att sitta kvar i kläderna. Tids nog skulle den försvinna, men det som fanns inuti skulle aldrig försvinna och tur var väl det, för mitt i detta vackra och lustfyllda skimmer fanns en ständig kamp.