En man träffade en varelse i sin barndom. Varelsen talade till honom..
Hola! My name is Luth Tseh-Phaer.. I would like you to be my firey friend, my very best friend.. And you should not settle for less than that, because you have the fire within you and thus you must burn and share that fire to enlight the unenlighted..
sic - luceat - lux
~ THUS LET THE LIGHT SHINE ~
Det lilla barnet befann sig i en lång korridor och trots att det var natt kunde han se skuggor kastas på väggen. Hans föräldrar låg och sov i sina sängar i rummet mitt emot hans eget. Dörren till barnets eget sovrum stod på vid gavel och det var på den dörren han såg en figur avbildas.. Lika klart som jag idag ser i dagsljus såg det lilla barnet den natten Luth Tseh-Phaers skepnad avbilda sig på dörren.
Den känslan han skulle komma ihåg är att han blev rädd.. han hade redan tidigt fått lära sig om det onda och det goda och vilken plats i bland dessa han hade. Barnet gick, eller snarare stapplade sig fram, med hjälp av 'tuktandets kryckor' i en verklighet väl avskiljd från den sanning som ligger väl förborgad i den svarta natten. Sådant sätter så klart spår i ett litet barn som är så öppet och väl mottagligt för yttre auktoriteter och inte har något annat val än att acceptera de värderingar som läggs upp framför det, hur begåvade eller insiktslösa de än må vara.
Så där stod han således öga mot öga med en varelse vars namn han lärt att frukta. Och fruktade gjorde han... [intermission]
Ingen sade något, allt var tyst. Barnet tittade sig oroligt omkring för att se vilken ljuskälla det var som orsakade det lustiga skuggspelet men kunde inte hitta någon, inget ljus kom någonstans ifrån, inget objekt han kunde se eller förstå som kunde kasta den vidunderliga skuggan på dörren, som var så detaljerad att det inte gick att ta miste på vad det var.
Barnet tog av sig nattmössan, bockade sig djupt och log nervöst inför den gable grinschen. Han tvekade ett kort ögonblick men ångrade sig och gick sakta in till sitt sovrum för att inte uppröra något okänt väsens illvilliga känslor. Sen den dagen visste han att vart han än befann mig, vad som än hände fanns det alltid en hand utsträckt och ett ljus i hans mörker som för alltid skulle bli hans trygghet. .. ja.. sen kom han ju så klart att glömma detta faktum med jämna mellanrum, ibland under långa tidsperioder och då vacklade humöret och kreativiteten.. men så kom till slut den dag då det nu vuxna barnet kom ihåg: Jag är älskad.
