Framodling av mikroorganismer

Vad händer med konst och kultur när den utelämnas till att bära sig själv?

För det första; fokus flyttas från själva konstyttringen och tolkningen till förmågan att sälja. Konstverket reduceras således till en produkt, varken högre eller lägre än actionfigurerna på leksaksavdelningen i ett välsorterat varuhus.

För det andra; den som lyckas bäst är således inte den som gör en begåvad tolkning av sin tid utan istället den som har störst kapital i ryggen till att marknadsföra sin produkt.

Men om en konstyttring är lyckad är väl beviset på detta att många människor väljer att konsumera den? Ja, det är en möjlig måttstock om man förutsätter att all konst ska kosta pengar.

Vad hände med idén om att kulturen tillhör alla människor, oavsett inkomst? Ska låg inkomst betyda ett utelämnande till evigt drönande bland mopeder, porslinskatter och fotboll på tv?

Det är den typen av kulturpolitik som nu bereds plats i den nya riksdagen. Nämligen den att "Bra kultur och bra konst bedöms av hur många som köper den." En ny Beck-film blir således viktigare än en diktsamling eller nationalutgåvan av August Strindberg.
Ett annat exempel på melodier som ljuder ur de folkvaldas struphuvuden är "Kultur som ingen vill ha ska inte betalas med skattemedel.." Dvs. en ny Beck-film är mer lönsam och därför bättre än t.ex. Dante och en ny mirakulös trestegsbok till bättre mental hälsa blir viktigare än ett understött diskussionsforum för psykoanalytiker. Snabbhet och lönsamhet förenas med framgång.

Representanter ur den nya regeringen sitter i tv-soffor och vill få det att verka som om deras idéer vore nya och fräscha, friska vindar, när det egentligen rör sig om en modell som är sprungen ur den amerikanska kulturpolitiken där det mest väsentliga är "den sista raden." Den tidigare svenska modellen - med konstnärsstöd som ett medel att befria konstnären från sina monetära bojor - går stick i stäv med den nya profitsökande politiken.

Ett problem, enligt mig, är att alliansen blandar ihop konst med ren underhållning.
Idén om en självförsörjande kultur innebär att den enda kultur folket kan komma ta del av är den som säljer bra och bär sig själv, dvs den konst som i dagligt tal kallas för underhållning, den konst som inte provocerar betraktaren att ställa sig de verkligt svåra frågorna utan istället fungerar som en förförisk illusion vilken produceras med sitt enda syfte att fostra människor till tanklösa konsumenter.

Alliansen stjäl kulturupplevelser och konkurrerande sanningar, om än småskaliga i relation till Hollywoods publikfriande datoranimationer. Det är en politik som föresvävar dumhet och som oroar mig eftersom den är skapad av människor som tillhör den allra farligaste kategorin av alla, nämligen de som är dumma i huvudet.

Läs mer:
http://www.marcusaxelsson.se/birro/

Det dunkla skiner

Den store hypnotisören höll pendeln i ett varsamt handlag med armen utsträckt i luften. Fylld av förväntan lät Han pendeln hänga stilla och lodrätt under en lång stund för att patienten skulle få tid att fokusera blicken på den. Det var alldeles tyst i rummet där de satt på nionde våningen med gardinerna fördragna. På gatan nedanför vimlade det denna mörka vinterkväll av människor som var på väg hem från sina jobb och där trängdes bilar, bussar och spårvagnar med fotgängare medan snöflingorna tyst trillade ner mot marken. Ljudet från staden hade dock inte lyckats ta sig ända upp till nionde våningen och inte heller genom det tjocka dubbelglasade fönstret in till lägenheten.

"Jag ångrar mig.. kan du förstå att jag ångrar mig något så fruktansvärt?" En tår rullade nerför Tures skrovliga kind och landade i det ovårdade skägget. "hur trodde jag att jag någonsin skulle komma undan med något sådant.. jag borde ha vetat bättre".. "lugn, lugn, min vän" talade Den Store, "..fokusera på pendeln. Du kommer snart att vaggas in i ett välbefinnande, ett lugn som du aldrig tidigare upplevt och du ska inte låta det okända skrämma dig, för det är där du har din källa till insikt.. låt mig följa dig på din initiationsvandring genom ditt personliga mörker.. där du kommer att dö i symbolisk mening för att sedan 'födas på nytt' in i ljuset. Kom min vän och Låtom Det Dunkla Skina.."

Ture kände lugnet komma krypande och lutade sig tillbaka i den mjuka fåtöljen. Det var en mycket vacker fåtölj. Under åren hade doktorns patienter, var och en, slagit sig ner i den och berättat om sina upplevelser och erfarenheter eller ibland bara apatiskt stirrat ut i rummet i total sinnesfrånvaro. Oavsett levnadsöden hade de alla suttit på samma tron och det slitstarka tyget i fåtöljen hade nötts ner av alla de hundratals själsliv som behandlats i den och på ett långsökt sätt blivit en förvaringsplats för förvrängda energier som dragits fram i ljuset, en ansamlingsplats för allt energiflöde som strömmade ur de själar som öppnade sig för den, ett slags gravfält för traumatiserade själar och det slitna tyget var resultatet av den tunga bördan av att bära alla samlade minnen.

Bredvid Hypnotisören stod en kopp gjord av glas på ett litet runt bord utan duk. Koppen var fylld till hälften av en mörk vätska som rördes om emellanåt med en sked. Innehållet var varmt och en svag rök steg upp ur vätskan och lämnade en imma kvar på insidan av koppen. Det luktade som tobak. Doktorn förde koppen till sin mun, smakade på innehållet, ställde sedan tillbaka den på bordet, grimaserade lite lätt och såg på sin patient med sträng blick.
”Din inre verklighets förborgade hemligheter vilar tryggt och säkert under min sekretess,” fortsatte Doktorn, ”och vid min heder som läkare har du mitt ord att allt som avslöjas i detta rum även kommer att stanna i detta rum. Men kom ihåg att om du väljer att förvränga din verklighet när du återger den för mig väljer du att ovillkorligen skjuta mig ifrån dig och ensam kommer du då att fara omkring på det stormiga havet innan du snart ligger skeppsbruten i badkaret med uppskurna handleder och tårdränkta kinder…vrak som ligger kvar i badkaret med uppskurna handleder och tårdränkta kinder.vrak som ligger kvar i badkaret med uppskurna handleder och tårdränkta kinder.”

Ett nervöst leende spred sig över Tures ansikte och han slöt ögonen, lät lungorna andas in ny luft i ett långt djupt andetag innan han öppnade ögonen igen och fäste dem på pendeln. Ture Sjöman var inte speciellt orolig över att ’hamna i badkaret’. Han visste hur man dog med klass och hur eftervärlden skulle gäckas av hans ständiga frånvaro. Han hade tidigt köpt sig en stor plats, belägen på den högsta kullen på kyrkogården och anlitat den främsta av stadens arkitekter som på begäran avbildade de mytologiska och religiösa scener som skulle komma att pryda gravkammaren.

Pendeln stod fortfarande stilla i det dunkla skenet och Ture stirrade beslutsamt på den. Det enda ljuset i rummet kom från en gammal fotogendriven bordslampa som Den Store alltid tände när solen gått ner. Lampan brann svagt och gav ifrån sig ett halvklart men mycket varmt och levande ljus som kastade fantasieggande skuggbilder på väggarna i rummet. Det svaga ljuset gjorde det svårare att fokusera på pendeln och tillät inte patienten att göra något annat än att försöka låsa den med blicken. Oron var inte längre smärtsam.

Långsamt började pendeln att röra sig.

'Ode till dig och mig'

Regnbågen kom bara fram på fredagskvällar när jag var ute och reste bland molnen. Många mil ovanför jorden flög jag med min bästa vän och vi skrattade i timmar, berusade av den svindlande känslan. Håret blåste i vinden, och allt var mycket gott. Kärleksfulla excentriker samsades om utrymmet, kärnan var vacker från alla synvinklar, den ljuva lystern gav inte med sig någonstans och färger drunknade i varandra som om de deltog i vår makabra dans.

Ansikten passerade förbi som moln på himlen, ord rann som vin ur glasen och vi tömde alla flaskor som stod på bordet.

Långa nätter tillbringades framför levande eld och musik. Långt under havsytan spelade vi på snäckskal, vi klappade takten, blåste vackra melodier och simmade omkring bland färgglada fiskar. Ingen bestämde var vi skulle leva, ingen jurist kunde göra anspråk på vår frihet, ingen lärare kunde förvränga våra levnadsglada sinnen. Vi sket i allt!!

en hjälte är född

Docteur Dunkelheit satt ståtligt på högsätet och blickade ut över sina domäner. Flyget närmade sig med en fasansfull hastighet och bomberna sjönk från himlen. Efter ett par mycket lyckosamma investeringar hade han skaffat sig ett grandiost kapital av känslor att inkassera hos dem han skämt bort med sin uppmärksamhet genom århundradena. Det lyste av behag i hans blick där han satt förnöjt i det levande skenet, med runda kinder som glänste av flott och håret lite omsorgsfullt tilltufsat. I bröstfickan fanns en näsduk, vackert broderad med familjevapnet; en humanoid tupp med sammanbitet ansikte, en piska i ena handen och en sköld i den andra med två ormar ringlandes där annars benen brukade sitta.

Han satt kvar på stolen i en känsla av förvirring. När han kommit ner till Kulturhuset Regalskeppet Vasa hade han mötts av två röda fanor utanför entrén. Vädret var soligt och vindstilla, snön skulle snart smälta. Flaggorna hängde livlöst i sin grådaskiga röda ton och ansattes hårt av solens livliga strålar, med lite tur skulle de självantända och utplånas innan någon annan han se dem. Vem hade placerat dem där? Regalskeppet var ingen plats för den röda anti-kulturen, sådan facism var sedan länge död i vårat land. Nu blomstrade fritänkandet, konsumism, Camilla Läckberg och dokusåpor vid sidan av Strindberg på stadsteatern, Thorsten Flinck på konserthuset och annan kultur som provocerade oss att 'tänka till', att ställa oss själva de verkligt svåra frågorna.