En liten avstickare

En man träffade en varelse i sin barndom. Varelsen talade till honom..

Hola! My name is Luth Tseh-Phaer.. I would like you to be my firey friend, my very best friend.. And you should not settle for less than that, because you have the fire within you and thus you must burn and share that fire to enlight the unenlighted..

sic - luceat - lux

~ THUS LET THE LIGHT SHINE ~

Det lilla barnet befann sig i en lång korridor och trots att det var natt kunde han se skuggor kastas på väggen. Hans föräldrar låg och sov i sina sängar i rummet mitt emot hans eget. Dörren till barnets eget sovrum stod på vid gavel och det var på den dörren han såg en figur avbildas.. Lika klart som jag idag ser i dagsljus såg det lilla barnet den natten Luth Tseh-Phaers skepnad avbilda sig på dörren.

Den känslan han skulle komma ihåg är att han blev rädd.. han hade redan tidigt fått lära sig om det onda och det goda och vilken plats i bland dessa han hade. Barnet gick, eller snarare stapplade sig fram, med hjälp av 'tuktandets kryckor' i en verklighet väl avskiljd från den sanning som ligger väl förborgad i den svarta natten. Sådant sätter så klart spår i ett litet barn som är så öppet och väl mottagligt för yttre auktoriteter och inte har något annat val än att acceptera de värderingar som läggs upp framför det, hur begåvade eller insiktslösa de än må vara.

Så där stod han således öga mot öga med en varelse vars namn han lärt att frukta. Och fruktade gjorde han... [intermission]

Ingen sade något, allt var tyst. Barnet tittade sig oroligt omkring för att se vilken ljuskälla det var som orsakade det lustiga skuggspelet men kunde inte hitta någon, inget ljus kom någonstans ifrån, inget objekt han kunde se eller förstå som kunde kasta den vidunderliga skuggan på dörren, som var så detaljerad att det inte gick att ta miste på vad det var.

Barnet tog av sig nattmössan, bockade sig djupt och log nervöst inför den gable grinschen. Han tvekade ett kort ögonblick men ångrade sig och gick sakta in till sitt sovrum för att inte uppröra något okänt väsens illvilliga känslor. Sen den dagen visste han att vart han än befann mig, vad som än hände fanns det alltid en hand utsträckt och ett ljus i hans mörker som för alltid skulle bli hans trygghet. .. ja.. sen kom han ju så klart att glömma detta faktum med jämna mellanrum, ibland under långa tidsperioder och då vacklade humöret och kreativiteten.. men så kom till slut den dag då det nu vuxna barnet kom ihåg: Jag är älskad.

Kap. 4: 'Samlagsmetodik'

Jag befann mig fortfarande i en förvandling, eller förädling om ni så vill, när det gällde förmågan att hantera det fragmentariska tillstånd där en människa inte tilläts att tänka färdigt en tanke förrän nästa ville ha sinnenas fulla uppmärksamhet.

Ständigt blev jag påmind om att de raka kanalerna till mitt minne var mitt skarpaste vapen.. och att det behövde slipas en aning...

...Det var alltid liv i bakgrunden. Telefoner ringde i olika medodier, klackar gick taktfast emot det kalla linoleumgolvet, ett ljust klingande av skramlande kaffekoppar från caféet och ett dovt sus av en påslagen maskin i basen. Detta sammansmälte på ett inte helt angenämnt sätt. Men det var ändå vardagens ljudmatta och sammanfogade fragment som sinnena samsades om att ta intryck av...

Kapitel 3

Stormande hav utan någon säker hamn i sikte. Det var så det hade sett ut ända sedan NN lämnade Stockholm för sex år sedan för att inveckla det skeende som tar människan i spiraler från foglighet mot det eviga ljuset, det skinande dunklet.

Självcensuren var förstås påträngande vid flertalet tillfällen och den kom från den blygsamhet inför sina egna prestationer som en ödmjuk och enkel man känner som en del av den miljö i vilken han växt upp. Länge och väl hade han iakttagit hur vänligheten mot honom var stor vartän han gick, en sorts lismande vänlighet som på en gång var varm och mycket hotfull.

När hjärnan var tom, eller rättare sagt känslorna svallade över utan några kanaler att rikta dem mot försattes han i ett paralyserat tillstånd.

Paus

Det försiggår hela tiden en kommunikation i mitt medvetande, instinkter säger en sak och förnuftet svarar med motargument. Ibland uppfyller de varandra och bildar en godtagbar syntes men nu hände det att jag svek det löfte jag givit mig själv och jag fick genast ta konsekvenserna av det. Jag hade känt känslan så många gånger förut, hur obehaget sprider sig i kroppen när det jag befarat visar sig vara verkligt. Om det ändå gick att vara olyckligt vetande hade allt varit en dans på rosor, men förr eller senare kommer allting fram även det som inte var menat att bli känt.. och då är det alltid något som dör inombords, när vetskapen om att ha levt bakom ljuset i en halvlögn som inte ens...

... och sen blev det ljusare. Det osade av gammalt stekfett och lukten skulle länge komma att sitta kvar i kläderna. Tids nog skulle den försvinna, men det som fanns inuti skulle aldrig försvinna och tur var väl det, för mitt i detta vackra och lustfyllda skimmer fanns en ständig kamp.

Kapitel 2

I ett töcken av ständiga missförstånd, eller snarare felsteg och taktlösa utspel från min sida satt jag nu i min obekväma stol... igen.
Som en utsänd klev den 'korta långbyxan' in på biblioteket. Ibland tyst, tillbakadragen och försiktig i sina utspel, men ibland orolig och i ständig rörelse med en blick som pendlade mellan omättlig ondska och spjuveraktig besatthet. Han kunde länge stå och stirra på ett utvalt objekt, ofta ett subjekt.. och helt oförberett brista ut i ett ekande skratt för att snabbt vända sig om och fortsätta mot nästa offer.
En dag som det var denna dag, då tiden gick förskräckligt långsamt, kunde hans rastlösa irrgångar verka extra besvärande, men jag kunde inte låta bli att le inombords när jag hörde hans gutturala, korta och intensiva skratt. Det passade mycket väl in på hans karaktär och det vansinne han utstrålade. Han spatserade stolt och förvirrat mellan hyllorna och muttrade för sig själv.. mest obegripligheter, men å andra sidan stannade jag aldrig upp för att lyssna på honom, ifall han hade något väsentligt i sina tankar.. nej.
Såg honom sitta i soffgruppen, hörde skrattet bubbla upp då och då. Mitt emot satt en student, en kvinna i min egen ålder och läste medicinböcker ur referensbiblioteket. Hon verkade inte berörd av Korta långbyxans påträngande läten och illavarslande kroppsodör. Jag brydde mig kanske inte så värst mycket heller.. så länge han inte tilltalade mig, men samtidigt kan jag inte förneka att jag kände en viss fascination inför hans beteende. Vilka var hans hemligheter? Hade han överhuvudtaget några? Vad rörde sig i den mannens huvud? Jag har en hyfsat lång tid kvar här och får kanske veta något längre fram.. då får jag väl fortsätta i så fall..

Bye for now!

lysergsyradietylamid, C20H25N3O

Jag väntade på att personalen skulle bära ut min mat, klockan var 543 och allt var som vanligt mycket gott. I bakgrunden hörde jag en hofull stämma, en upprörd man utan tvekan under någon form av stimulans.. bringad i en kemisk obalans, uppenbarligen, genom ett överdoserat intag av energialstrande preparat. Den hotulla stämman skar sig igenom den annars så gemytliga stämningen i restaurangen där mammor möttes med sina barnvagnar och pensionärer fördrev sin tid med att fika och berätta om sina minnen och krämpor. Trots att det inte var mig mannen talade med kände jag mig oroad av hans närvaro och hans oberäknelighet. Någon hade åtminstone tagit sig an honom och satt och lyssnade på hans monolog som nog inte gick ut på något speciellt förutom att uttrycka ett allmänt missnöje. Jag fick tillslut min mat och begav mig till en enskild plats där jag kunde äta i lugn och ro. Min dag hade så långt varit synnerligen god och jag var rejält utsövd och vaknat innan det var nödvändigt.

Senare på eftermiddagen gick jag på mitt kvällspass.

Långt senare var allt annorlunda och min kropp skrek efter vila. Ett osynligt hinder låg framför mina fötter och när jag försökte kliva över det gjorde det sig större och större tills jag i falsk uppgivenhet vände ryggen åt det och riktade min uppmärksamhet mot något annat. Den vansinnige mannen hade försvunnit för ett ögonblick men var snart tillbaka och kom fram till mig där jag satt utan skydd från långsökta förortspuckon.
'Här finns ju inget att stjäla', sa mannen.
'Nej', svarade jag.
'Allt är ju gratis, allt här inne är ju gratis... men det är ju tjafset jag inte pallar med det är tjafset, förstår du?'
Klart att jag förstod, vad skulle jag annars säga? Vad jag tänkte? Att han kunde sätta sitt arsle i soffgruppen och läsa en tidning innan jag sparkade tänderna ur käften på honom?
Mannen lugnade ner sig själv och satte sig mycket riktigt i soffgruppen, men han läste inte, han pratade med sig själv istället medan jag satt kvar på min plats. Kort därpå kom en annan perosn fram till mig och frågade något och jag blev tvungen att resa min kropp ur den bekväma stolen för att hjälpa densamme. Då störtar den galne idioten fram och ryter:
'Skulle inte du vara opartisk?' Han spänner blicken i mig och upprepar, 'Skulle du inte vara opartisk?'
Jag stirrar tillbaks på honom, vet inte vad jag ska svara. Då fortsätter han:
'Kom ihåg,de är ute efter dig... DE ÄR UTE EFTER DIIIIGGGG!'
Fan tänkte jag, vilken idiot, men ändå var han lite dyster och säkert utesluten och övergiven sedan länge och det fick mig att känna en kombination obehag och sympati.

'Looking for the girl with the Sun in her eyes...'

Så sitter jag här igen, och tänker på dig. I bakgrunden talar mina kollegor om sina krämpor utan hänsyn till min närvaro. Det verkar som att jag antingen är så fullt invigd i deras liv att de inte längre bryr sig om att hålla sina privata angelägenheter för sig själva, eller att jag är så betydelselös på min plats att det inte gör varken till eller från om jag befläckas av deras prestigefulla kamp om vem som lider mest. Deras intrång i mina sinnen är en smärtsam upplevelse, precis som om någon skulle sätta sig bredvid mig på bussen och lukta riktigt illa. Nu gällde det ljudet av klagan och inte lukt, men mina sinnen är hur som helst utsatt för terror...

bensoylmetylekgonin, C17H21NO4

Giftiga svampar i Sverige

- Toppslätskivling (Psilocybe semilanceata)
Gift: psilocybin, psilocin
Effekt: hallucinationer

- Grå brokskivling (Panaeolus sphinctrinus)
Gift: psilocybin psilocin
Effekt: hallucinationer

- Slåtterbrokskivling (Panaeolina foenisecii)
Gift: psilocybin psilocin
Effekt: hallucinationer

Källa: www.ne.se

Kap. 1 Satanicum!

Den bockfotade baronen dansade av vrede och entusiasm till takten av den nedgående solen. Till minnet av förlorade minnen som runnit ur graven hade ondskan samlats i hans bröst och vällde nu ut ur detsamma likt en frustande ejakulation av avloppsvatten. Bejakandet av denna befrielserit, som hade sina rötter i den ryggmärgskänsla som väller över en individ vars största fråga aldrig kommer att bli besvarad, vägde upp balansen i själen. Längs med de orakade benen rann sanden av som blommor utan rötter i jorden där insekterna sedan länge lämnat det sjunkade skeppet.

En viss skyldighet hade han nog ändå att förtälja sin historia till de närmaste vännerna, ett slags verbalt avskedsbrev.

För vem sken solen denna dag, tänkte han när han satt bakom skärmen. Vid sin sidan hade han en fruktskål fylld till bredden med bananskal, plommonkärnor och halvätna äpplen. På bordet låg en bok uppslagen med texten pekandes mot himlen. Livet var underbart och jag levde.

Då uppenbarade sig framför mig en mycket märklig figur, uppeldad av fabrikens föroreningar och taggad att skriva en text på en sisådär tre fyra sidor, men tyvärr helt befirad från förmågan att stava, vilket i sådana sammanhang är lika med döden. Uppenbarligen ville han sticka till mig en femtilapp för att få mig att sköta korrekturen, men ingalunda skulle jag låta mig förföras av en sådan simpel retorik. Mitt omdöme svek mig och jag tog till den sedvanliga ironin som yttersta försvarsvapen.

'Det är välgörande med luftföroreningar', sa jag, trots att jag var passiv medlem i Greenpeace. Vissa människor kommer jag helt enkelt aldrig att nå fram till och jag orkar inte låtsas vara intresserad av dom för då vet jag vad som händer: Dom äter upp mig. Dom vill inget annat än att sätta sina sylvassa tänder i mig och suga ut mitt innehåll, binda ner mig och tortera mig med sina berättelser om sina långa tråkiga liv, om de bekymmer som mött dom på vägen till nu och fortsätter möta dom. Min bägare var full och min tolerans mot dåligt umgänge förbrukad. Jag ställde inga övermänskliga krav på mitt umgänge, bara lite ödmjukhet och inget onödigt jävla gnäll.

Jag befann mig mitt i den nya kärleken, betagen av den känslostorm som jag försökte hålla i tyglarna. I det stadium där en människa vill bevisa allt på en och samma gång, där man så att säga vill vara het på gröten, simmade jag omkring i ett hav av lycka. Visst fanns där några enstaka mål på himlen, men jag inbillade mig att jag visste bättre, att jag lärt mig att hålla käften stängd hellre än att läsa biblar för oxar. Det måste ha sett ganska fånigt ut när jag satt där på biblioteket och smålog för mig själv. Men de visste ju inte hur stora skäl jag hade att sitta som jag gjorde. En man som befinner sig i den position jag befann mig i har ingen annan rätt än att sitta med ett fånigt leende på läpparna och obekymmrat vifta bort omgivningens bryderier och de stora frågornas ältande. Disneyromantikens ljus hade visserligen berövat mig förmågan att till det yttersta uppskatta tillvarons vackra och ofulländade sceneri, men jag jobbade medvetet med självterapi och "av-disneyfiering" av min sårbara själ.

ang. Thorsten Flinck

- Fråga:

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=286&a=228670

- Svar:

Hej Daniel Claeson

Jag var en av dom som lockades att besöka Thorsten Flincks konsert igår, ett uppträdande som mest kändes som ett extranummer ett par månader efter konserten i Stenhammarsalen i våras. Jag lade märke till att du hade en del synpunkter på tillställningen. Jag tänkte bjuda dig på mina egna reflexioner.

Visst hankar sig vissa nummer fram, men spontaniteten i det trevande framförandet av låtarna (utan en massa ursäkter) och Flincks ankomst i sista minuten, till synes helt oförberedd, var verkligen utelämnande och gav konserten närhet och en okomplicerad stämning som är långt mer äkta än en spektaklär scenshow. Den galenskap Flinck anses besitta kommer alltid att locka, precis som det avvikande och hemlighetsfulla alltid gjort. Nu upplever jag inte Flinck som hemlighetsfull, snarare tvärtom, han är mycket exoterisk och den som inte berörs av t.ex. Vildvuxna rosor måste vara hjälplöst avtrubbad, en maskin.

Att Flinck på tvivelaktiga grunder lockar storpublik till den lilla paviljongen på Liseberg visar att det finns de som inte trånar efter perfektionism och teknisk fulländning, utan föredrar det där outtalade, lite mörka, som Flinck bär med sig. Det är ett friskhetstecken och inget tvivelaktigt.

Att beskriva Thorsten Flinck som "Talanglös, teatral och tramsig" i en sådan rent negativ klang som du själv gör är bedrövligt dumt och sårande. Jag kan tänka mig andra, mer lokala förmågor, som förtjänar de orden bättre. Men recensionerna på GP:s nöjessidor är och kommer väl även i fortsättningen vara överdrivet lokalpatriotiska. Flinck har aldrig utgett sig för att kunna sjunga, tvärtom uttalade han sig vid besöket på Gillestugan 2004 och erkände att han saknade all form av sångteknik.

Varsågod!

Hälsningar Den bockfotade Baronen