Det dunkla skiner

Den store hypnotisören höll pendeln i ett varsamt handlag med armen utsträckt i luften. Fylld av förväntan lät Han pendeln hänga stilla och lodrätt under en lång stund för att patienten skulle få tid att fokusera blicken på den. Det var alldeles tyst i rummet där de satt på nionde våningen med gardinerna fördragna. På gatan nedanför vimlade det denna mörka vinterkväll av människor som var på väg hem från sina jobb och där trängdes bilar, bussar och spårvagnar med fotgängare medan snöflingorna tyst trillade ner mot marken. Ljudet från staden hade dock inte lyckats ta sig ända upp till nionde våningen och inte heller genom det tjocka dubbelglasade fönstret in till lägenheten.

"Jag ångrar mig.. kan du förstå att jag ångrar mig något så fruktansvärt?" En tår rullade nerför Tures skrovliga kind och landade i det ovårdade skägget. "hur trodde jag att jag någonsin skulle komma undan med något sådant.. jag borde ha vetat bättre".. "lugn, lugn, min vän" talade Den Store, "..fokusera på pendeln. Du kommer snart att vaggas in i ett välbefinnande, ett lugn som du aldrig tidigare upplevt och du ska inte låta det okända skrämma dig, för det är där du har din källa till insikt.. låt mig följa dig på din initiationsvandring genom ditt personliga mörker.. där du kommer att dö i symbolisk mening för att sedan 'födas på nytt' in i ljuset. Kom min vän och Låtom Det Dunkla Skina.."

Ture kände lugnet komma krypande och lutade sig tillbaka i den mjuka fåtöljen. Det var en mycket vacker fåtölj. Under åren hade doktorns patienter, var och en, slagit sig ner i den och berättat om sina upplevelser och erfarenheter eller ibland bara apatiskt stirrat ut i rummet i total sinnesfrånvaro. Oavsett levnadsöden hade de alla suttit på samma tron och det slitstarka tyget i fåtöljen hade nötts ner av alla de hundratals själsliv som behandlats i den och på ett långsökt sätt blivit en förvaringsplats för förvrängda energier som dragits fram i ljuset, en ansamlingsplats för allt energiflöde som strömmade ur de själar som öppnade sig för den, ett slags gravfält för traumatiserade själar och det slitna tyget var resultatet av den tunga bördan av att bära alla samlade minnen.

Bredvid Hypnotisören stod en kopp gjord av glas på ett litet runt bord utan duk. Koppen var fylld till hälften av en mörk vätska som rördes om emellanåt med en sked. Innehållet var varmt och en svag rök steg upp ur vätskan och lämnade en imma kvar på insidan av koppen. Det luktade som tobak. Doktorn förde koppen till sin mun, smakade på innehållet, ställde sedan tillbaka den på bordet, grimaserade lite lätt och såg på sin patient med sträng blick.
”Din inre verklighets förborgade hemligheter vilar tryggt och säkert under min sekretess,” fortsatte Doktorn, ”och vid min heder som läkare har du mitt ord att allt som avslöjas i detta rum även kommer att stanna i detta rum. Men kom ihåg att om du väljer att förvränga din verklighet när du återger den för mig väljer du att ovillkorligen skjuta mig ifrån dig och ensam kommer du då att fara omkring på det stormiga havet innan du snart ligger skeppsbruten i badkaret med uppskurna handleder och tårdränkta kinder…vrak som ligger kvar i badkaret med uppskurna handleder och tårdränkta kinder.vrak som ligger kvar i badkaret med uppskurna handleder och tårdränkta kinder.”

Ett nervöst leende spred sig över Tures ansikte och han slöt ögonen, lät lungorna andas in ny luft i ett långt djupt andetag innan han öppnade ögonen igen och fäste dem på pendeln. Ture Sjöman var inte speciellt orolig över att ’hamna i badkaret’. Han visste hur man dog med klass och hur eftervärlden skulle gäckas av hans ständiga frånvaro. Han hade tidigt köpt sig en stor plats, belägen på den högsta kullen på kyrkogården och anlitat den främsta av stadens arkitekter som på begäran avbildade de mytologiska och religiösa scener som skulle komma att pryda gravkammaren.

Pendeln stod fortfarande stilla i det dunkla skenet och Ture stirrade beslutsamt på den. Det enda ljuset i rummet kom från en gammal fotogendriven bordslampa som Den Store alltid tände när solen gått ner. Lampan brann svagt och gav ifrån sig ett halvklart men mycket varmt och levande ljus som kastade fantasieggande skuggbilder på väggarna i rummet. Det svaga ljuset gjorde det svårare att fokusera på pendeln och tillät inte patienten att göra något annat än att försöka låsa den med blicken. Oron var inte längre smärtsam.

Långsamt började pendeln att röra sig.