lysergsyradietylamid, C20H25N3O

Jag väntade på att personalen skulle bära ut min mat, klockan var 543 och allt var som vanligt mycket gott. I bakgrunden hörde jag en hofull stämma, en upprörd man utan tvekan under någon form av stimulans.. bringad i en kemisk obalans, uppenbarligen, genom ett överdoserat intag av energialstrande preparat. Den hotulla stämman skar sig igenom den annars så gemytliga stämningen i restaurangen där mammor möttes med sina barnvagnar och pensionärer fördrev sin tid med att fika och berätta om sina minnen och krämpor. Trots att det inte var mig mannen talade med kände jag mig oroad av hans närvaro och hans oberäknelighet. Någon hade åtminstone tagit sig an honom och satt och lyssnade på hans monolog som nog inte gick ut på något speciellt förutom att uttrycka ett allmänt missnöje. Jag fick tillslut min mat och begav mig till en enskild plats där jag kunde äta i lugn och ro. Min dag hade så långt varit synnerligen god och jag var rejält utsövd och vaknat innan det var nödvändigt.

Senare på eftermiddagen gick jag på mitt kvällspass.

Långt senare var allt annorlunda och min kropp skrek efter vila. Ett osynligt hinder låg framför mina fötter och när jag försökte kliva över det gjorde det sig större och större tills jag i falsk uppgivenhet vände ryggen åt det och riktade min uppmärksamhet mot något annat. Den vansinnige mannen hade försvunnit för ett ögonblick men var snart tillbaka och kom fram till mig där jag satt utan skydd från långsökta förortspuckon.
'Här finns ju inget att stjäla', sa mannen.
'Nej', svarade jag.
'Allt är ju gratis, allt här inne är ju gratis... men det är ju tjafset jag inte pallar med det är tjafset, förstår du?'
Klart att jag förstod, vad skulle jag annars säga? Vad jag tänkte? Att han kunde sätta sitt arsle i soffgruppen och läsa en tidning innan jag sparkade tänderna ur käften på honom?
Mannen lugnade ner sig själv och satte sig mycket riktigt i soffgruppen, men han läste inte, han pratade med sig själv istället medan jag satt kvar på min plats. Kort därpå kom en annan perosn fram till mig och frågade något och jag blev tvungen att resa min kropp ur den bekväma stolen för att hjälpa densamme. Då störtar den galne idioten fram och ryter:
'Skulle inte du vara opartisk?' Han spänner blicken i mig och upprepar, 'Skulle du inte vara opartisk?'
Jag stirrar tillbaks på honom, vet inte vad jag ska svara. Då fortsätter han:
'Kom ihåg,de är ute efter dig... DE ÄR UTE EFTER DIIIIGGGG!'
Fan tänkte jag, vilken idiot, men ändå var han lite dyster och säkert utesluten och övergiven sedan länge och det fick mig att känna en kombination obehag och sympati.