Kap. 1 Satanicum!

Den bockfotade baronen dansade av vrede och entusiasm till takten av den nedgående solen. Till minnet av förlorade minnen som runnit ur graven hade ondskan samlats i hans bröst och vällde nu ut ur detsamma likt en frustande ejakulation av avloppsvatten. Bejakandet av denna befrielserit, som hade sina rötter i den ryggmärgskänsla som väller över en individ vars största fråga aldrig kommer att bli besvarad, vägde upp balansen i själen. Längs med de orakade benen rann sanden av som blommor utan rötter i jorden där insekterna sedan länge lämnat det sjunkade skeppet.

En viss skyldighet hade han nog ändå att förtälja sin historia till de närmaste vännerna, ett slags verbalt avskedsbrev.

För vem sken solen denna dag, tänkte han när han satt bakom skärmen. Vid sin sidan hade han en fruktskål fylld till bredden med bananskal, plommonkärnor och halvätna äpplen. På bordet låg en bok uppslagen med texten pekandes mot himlen. Livet var underbart och jag levde.

Då uppenbarade sig framför mig en mycket märklig figur, uppeldad av fabrikens föroreningar och taggad att skriva en text på en sisådär tre fyra sidor, men tyvärr helt befirad från förmågan att stava, vilket i sådana sammanhang är lika med döden. Uppenbarligen ville han sticka till mig en femtilapp för att få mig att sköta korrekturen, men ingalunda skulle jag låta mig förföras av en sådan simpel retorik. Mitt omdöme svek mig och jag tog till den sedvanliga ironin som yttersta försvarsvapen.

'Det är välgörande med luftföroreningar', sa jag, trots att jag var passiv medlem i Greenpeace. Vissa människor kommer jag helt enkelt aldrig att nå fram till och jag orkar inte låtsas vara intresserad av dom för då vet jag vad som händer: Dom äter upp mig. Dom vill inget annat än att sätta sina sylvassa tänder i mig och suga ut mitt innehåll, binda ner mig och tortera mig med sina berättelser om sina långa tråkiga liv, om de bekymmer som mött dom på vägen till nu och fortsätter möta dom. Min bägare var full och min tolerans mot dåligt umgänge förbrukad. Jag ställde inga övermänskliga krav på mitt umgänge, bara lite ödmjukhet och inget onödigt jävla gnäll.

Jag befann mig mitt i den nya kärleken, betagen av den känslostorm som jag försökte hålla i tyglarna. I det stadium där en människa vill bevisa allt på en och samma gång, där man så att säga vill vara het på gröten, simmade jag omkring i ett hav av lycka. Visst fanns där några enstaka mål på himlen, men jag inbillade mig att jag visste bättre, att jag lärt mig att hålla käften stängd hellre än att läsa biblar för oxar. Det måste ha sett ganska fånigt ut när jag satt där på biblioteket och smålog för mig själv. Men de visste ju inte hur stora skäl jag hade att sitta som jag gjorde. En man som befinner sig i den position jag befann mig i har ingen annan rätt än att sitta med ett fånigt leende på läpparna och obekymmrat vifta bort omgivningens bryderier och de stora frågornas ältande. Disneyromantikens ljus hade visserligen berövat mig förmågan att till det yttersta uppskatta tillvarons vackra och ofulländade sceneri, men jag jobbade medvetet med självterapi och "av-disneyfiering" av min sårbara själ.